Något jag vill skriva om idag är för min egna skull. Jag har så otroligt lätt för att hänga upp mig på det som stressar mig, jag stressar upp mig inombords för minsta lilla. En stor faktor till det tror jag är att jag har så sjukt höga krav på mig själv! Detta krockar då lite med hur påverkad jag blev efter Elina, exempelvis mitt minne, jag har blivit jordens rörigaste människa. Jag kan glömma små saker lika så viktiga saker. Detta är något jag tycker är så otroligt jobbigt att leva med! Sen är jag typ strax klar med min ADHD utredning, vi är på medicinsteget. Mycket av det som ingår i ADHD sätter också lite käppar i hjulen för mig ex. ännu mer problem att strukturera upp min vardag, otroligt svårt att komma igång med tillexempel skolarbete osv osv. Dessa två saker, Elinas bortgång framför allt men också ADHD'n gör så att jag inte i dagsläget kan presentera fullt ut och vara mitt bästa jag som då leder till en krasch med mina höga krav och det ökar stressen ännu mer.

Man glömmer allt så lätt som man faktiskt har åstadkommit. Jag hade sedan 2011 varit hemma, mestadels mammaledig, gravid osv men har också vart sjukskriven och små jobbat lite. Efter Milos mammaledighet har jag faktiskt kommit långt. Jag kom in på utbildningen jag sökte, jag har än så länge klarat alla kurser. Jag fick timjobb inom hemtjänsten och jobbade mestadels i somras. Jag hade praktik och fick ett väldigt fint omdöme därifrån. Nu har jag dessutom fått nytt timjobb inom området jag vill vara i nämligen psykriatrin. Allting jag har velat, har jag lyckats nå. Vi har dessutom fått flyttat till ett ställe där vi verkligen trivs och är rätt storlek för oss. Jag borde bara vara sjukt nöjd med mig själv, istället ser jag nästa jobbiga saker, typ skolarbete och fortsätter att stressa upp mig.

Jag har alltså blivit sjuk av denna stress. Kan få panikångest eller känna mig riktigt sjuk. Stressen sitter inte bara psykiskt längre utan nu sitter det fysiskt. Kroppen reagerar.

Tillbaka då till den positiva sidan, efter lille Milo föddes så träffade jag världens bästa kille, nämligen min nuvarande sambo och fästman. Alltså denna kille, han hjälper mig så otroligt mycket, han skriver upp saker för att hjälpa mig komma ihåg mitt. Han tar sig den tiden trots att det är mina saker att komma ihåg och sedan påminner han mig. Ibland glömmer jag ändå direkt, då påminner han mig igen. Bara en sån sak gör mig så otroligt tacksam, det hjälper mig så otroligt mycket i min vardag! Denna kille har det inte alltid så enkelt, han lever med mig som verkligen är så otroligt rörig i huvudet, jag är en väldigt rastlös person, alla mina känslor är gånger miljoner, typ, minst, är impulsiv, tröttnar snabbt m.m. Vi båda inväntar och ser ifall jag får någon ADHD medicin för jag hoppas att det till viss del kan hjälpa mig lite i alla fall! Han finns alltid där vid min sida ändå och älskar mig, vilket för mig är otroligt värdefullt! ❤

Sedan har jag världens bästa familj ❤

Jag borde ge mig själv en klapp på axeln och kämpa mot stressen, men den dagen kommer väl :)