.. På min vardag och mitt allmäna mående, är väldigt svårt!

Jag känner mig tillfreds med min och Leias vardag, jag lever som jag "vill" just nu och har lugn med det. Den hemska sorgen finns alltid bakom allt, ibland är jag trött på den, ibland är jag "lugn" med den, ibland är jag arg/frustrerad på den och ibland fruktar jag den. 

 

Hur bra jag och Leia än har det i vår vardag så saknas det alltid något och det är så orättvist att vi ska få leva med det varje dag, varenda liten del av varje sekund! Vi får aldrig en paus. Vi älskar och vi saknar! Det är jobbigt på flera sätt.

 

Så overkligt.

 

Detta kommer ju heller aldrig släppa! Vet inte ens hur jag ska beskriva det, det är så tragiskt och jobbigt så det går inte. Mitt liv rasade samman vid 21 års ålder och det kommer alltid saknas en del av mig. 

 

Leia, min solstråle! Jag undrar alltid vad sjutton jag skulle göra utan henne? Hon har helt klart varit min räddning i det här och har spridit massa ljus och glädje varje dag. Jag uppskattar henne så himla mycket så hittar inga ord här heller! Våga aldrig försvinna ifrån mig, snälla!

 

Skickar in en lillebror uppdate, vi var på tillväxt ultraljud i måndags och allt såg fint ut men han låg på -12% i vikt och ligger dom under -11% så vill dom att man kommer tillbaka efter 2 veckor för att kolla igen. Så nu håller vi tummarna att han lägger på sig lite tills 1a december!