Nu känns det som jag ändå kan leva med förlusten fast jag inte vill.

Alla känslor har övergått till bara massa kärlek, saknad, orättvishet och stress. Jag kan inte förstå varför jag aldrig fick uppleva min minsting utanför magen. Min vackra dotter.

 

Drar ihop sig för midsommar som jag har känt mycket ångest över. Träffa alla lyckliga, hela familjer..

Vi är väl relativt lyckliga så, men inte hela.

 

Tänkte om vi gör en midsommarkrans till Leia så ska jag ta med den och lägga hos Elina sen om den håller sig någorlunda.. Kan Elina inte vara med oss så får vi väl ta med lite midsommar till henne.

 

Den 5e juli blir Elina ett halv år och den 6e blir Leia 3 år.. Vart tar tiden vägen?

Kan inte heller släppa tanken att Elina skulle ju varit med och firat sin storasyster! Kommer hela tiden tillbaka till "Varför?!"

Allt är så jävla orättvist.