Just nu känns det lite ungefär som att stå och balansera på en hög klippkant, det krävs inte mycket för att falla ner. Elinas 1-årsdag närmar sig med stormsteg! Jag förstår inte hur det ens är möjligt att vi snart är där. Jag är inte redo, det har väl omöjligt kunnat gå snart 1 år?! Det känns i hela kroppen att det närmar sig, det gör så ont. Ångesten och gråten är närmre än vad den har varit på ett bra tag, det blir så himla verkligt på något vis igen. Eller vi kanske mer ska kalla det för "ett ordentligt uppvaknande"? Vissa dagar klarar jag inte ens av att nämna Elina utan att gråta. Tänker hela tiden på att jag skulle haft en liten busig 1-åring, och jag undrar hur hon skulle vara? Hur skulle hon sett ut? Saker jag aldrig kommer få veta.

 

Snart 1 år har jag varit en "osynlig 2-barnsmamma", ingen ser ju att jag har 2 barn? Utåt ser det bara ut som jag har 1 och så är det ju inte! Världen skymmer undan min andra vackra flicka, ibland är det som hon inte ens har exicterat, enligt andra. Jag har faktiskt fått leva som en 2-barnsmamma i snart 1 år, bara väldigt annorlunda. Något man hör väldigt ofta är att när man har mist sitt barn och när man även har barn i livet, så lever man med sorgen och lyckan, hand i hand. Så är det verkligen, jag är så otroligt lycklig att jag har Leia, jag är så otroligt lycklig att jag fick Elina, jag är så otroligt lycklig att lillebror i magen mår bra, MEN, den enorma sorgen och orättvisan finns alltid där! Så även att jag är så otroligt lycklig att jag har Leia så kan jag känna att jag borde få vara lycklig med båda mina små tjejer, dom båda borde finnas hos mig här jämt, varje dag! Jag är ju även jättelycklig att jag har lillebror i magen som mår bra, MEN, han hade ju faktiskt inte funnits om Elina hade levt. Allt är bara så konstigt. Det känns så orättvist HELA tiden! Så alla känslor är mixade, kaos.

 

Gör även så ont i mig och se att Leia känner sån stor samhörighet med Elinas grav! Hon vill alltid vara med och fixa, hon ska alltid krama stenen och ska jag ex. ta kort på graven efter vi har fixat där så vill gärna Leia stå bakom och klappa på stenen. USCH! Det är inte såhär hon skulle få leva med sin lillasyster!

 

I natt drömde att jag födde en flicka, allt jag kände var en stor lättnad, tror det är en dröm lika mixad som mina känslor, att jag vill ha Elina tillbaka mer än allt och att jag är så lycklig om lillebror kommer ut frisk och levande..