Tillbaka på klippkanten
Nu står jag här och balanserar på klippkanten igen. April förra året va hemsk, månaden Elina skulle döpts. Det var då min stora dipp kom och jag blev sjukskriven.
Alla aldrig cirkulerar runt i mitt huvud.
Jag kommer aldrig få se hennes första leende.
Jag kommer aldrig få se hennes ögon lysa av bus. Eller hennes ögon överhuvudtaget.
Jag kommer heller aldrig få se ögonen lysa av lycka när hon ex. tar sitt första steg.
Jag kommer aldrig få lära känna henne mer än i magen.
Jag kommer aldrig få höra henne kalla mig mamma.
Det gör så jävla ont.
Det är så himla konstigt att vara så lycklig och samtidigt så olycklig samtidigt.
Denna stora sorg gav mig ändå Milo också och det är så konstigt det med. Skulle aldrig kunna välja bort honom heller! Usch vad kluven man är!
Är inte lättare att jag är den sämsta människan när det kommer till att visa massor med jobbigare känslor. Pratar typ aldrig med någon om sånt här, utan det är oftast här jag ventilerar mig, vilket egentligen kanske är konstigt eftersom ni är betydligt fler som läser här än mina närmsta.
Är så otroligt stolt mamma till mina tre fantastiska barn och allt vad det medför.
