Så jobbigt att känna så mycket och inte kan lägga det på personen man känner det för. Här står jag, med mina känslor och utan min dotter. 

Tänkte nu blogga och få ur mig allt, för åter igen, jag känner så mycket. Hur sätter jag ord på det här nu då? Nej det går ju inte ens att komma i närheten.

Har ett enormt behov att komma iväg och tända ett ljus i Elinas lykta hela tiden, det ska ju inte vara mörkt hos henne. Vid graven är ju enda gången jag faktiskt är nära henne fysiskt, men åh, det är så fel att jag inte kan pussa och krama på min dotter. Inte en enda jävla gång går det! Allt det där folk tar förgivet med sina barn är helt omöjligt för mig. Nej mitt barn är lite aska i en urna långt ner i den kalla jorden. Allt som finns kvar är det, fotona och vår enorma kärlek och saknad! Usch, usch, USCH! Minst sagt. Nej, det finns inga ord. Vill bara ha min dotter här med mig.

Vart ska jag ta vägen med allt det här? Alla dessa känslor, dom äter upp mig.

Tack för Dina fina syskon som finns här och ger mig massa kärlek och leenden, men Du borde vara här med oss, Din familj!