Nu när graviditeten är så påtaglig så känner jag att det rent utsagt är kaos i min hjärna!

Jag är så lycklig att jag har Leia, jag saknar Elina något otroligt - samtidigt som jag känner den enorma kärleken och jag är så glad över lillebror i magen och att han mår bra. Hur ska man känna?? Det vet jag inte.

 

Är helt utmattad i huvudet av allt kaos och känner att det är mycket lättare, igen, att sjunka ner i en grop. 

VARFÖR dog mitt barn? VARFÖR ska jag inte få känna endast glädje över alla mina tre barn och VARFÖR finns inte alla här fysiskt och förgyller min vardag? Det är så jävla orättvist! En del av mig begravdes med Elina och så kommer det alltid vara. Visst man har accepterat att det är ens vardag nu, men jag vill inte! Jag orkar inte! Är så trött på att aldrig kunna svara "bra" Tapå den simpla frågan - hur är det? Okej, är liksom det bästa jag kan känna mig. Hur ska jag kunna känna att jag mår bra när min dotter ligger i en grav? Helt omöjligt.

 

Jag har blivit erbjuden att gå i ung mamma-grupp. Då tänker jag att man sitter i en ring, alla berättar hur många barn man har osv. Hur ska jag orka att sitta där och säga - Hej, mitt namn är Michelle. Jag är 22 år och jag väntar mitt tredje barn. Har en dotter på jorden som snart är 3,5, en dotter i himlen som är nio månader och nu väntar vi lillebror i magen. 

 

Kan se allas blickar, hur dom på sina olika sätt reagerar. För jag lär vara den enda där som har ett barn i himlen. Det finns inte med på min karta att inte nämna Elina! Usch nej, hon ÄR mitt barn och kommer aldrig sticka det under stolen! 

 

Jag har i alla fall valt att inte gå... Hade allt varit som det "ska" vara så hade det säkert varit jättekul. Men jag orkar inte, inte just nu i alla fall. 

 

Allt gör mig bara så himla utmattad, att leva med denna enorma sorg varje sekund.