Leia är på förskolan och nu har jag landat i soffan med tända ljus och musik i öronen. Ett ypperligt tillfälle för hjärnan att börja gå på högvarv så klart.

 

Snart är januari här, månaden jag fruktar och månaden jag längtar efter. Idag är det exakt 3 veckor till Elinas 1-årsdag.

 

Fast egentligen börjar ju dagarna jag inte vill vara med på på jul.. Förra året satt jag med en jättestor mage och tänkte på att nästa år så har vi en liten 1-åring med som vi skulle få fira våran jul med. Jag var jätteglad att det inte blev någon förlossning på julafton eftersom det var så nära slutet, så tänkte jag att det är inte kul att fylla år på julafton. Herregud vad dum jag var. Det är väl skitsamma, så länge hon skulle kommit ut levande. Inte för att jag i min vildaste fantasi trodde att hon skulle dö i min mage. Känns ändå dumt. Detta året, eller något annat år, kommer vi inte fira med våran yngsta flicka. Vi pyntar vid graven.. Så jävla fel! Vill bara gräva ner mig och inte vara med alls och komma upp igen när lillebror ska födas. Hade vi inte haft Leia så skulle jag varken firat jul eller nyår.

 

Min andra dag jag fruktar är nyårsafton. Det var då allt det skumma började. Nyårsnatten hade jag rostfärgat urin, vilket sjukvården klassade som vätskebrist?! Alltså idioter. Det hade bara den färgen två gånger på det dygnet. 1/1 är beräknad dag, och jag hade värkar i timmar. Så vi åkte in till förlossningen på eftermiddagen. Självklart hade värkarna lagt sig lite men då kom det rostfärgade för andra gången. Dom försökte få en bra CTG-kurva, men Elina var helt vild och puttade bort dosan hela tiden. Så CTG-kurvan var som små prickar. Barnmorskan sprang in och ut och vi fick sköta oss själva? Hon hade ju matrast och det var himla mycket viktigare, hon kom in med munnen full och hade inga planer på att hjälpa till. Även den här barnmorskan som sa att jag hade rostfärgat urin för att det var vätskebrist. För det första, på nyår äter man  typ miljoner gånger och fikar och grejer, man har inte vätskebrist på nyårsdagen. Sen har jag då aldrig i mitt liv sett den färgen innan. Jaja det hände massor här på förlossningen denna dagen och orkar inte ta upp allt. Slutade i alla fall med att dom fick en kurva med några längre prickar, så dom orkade väl inte försöka längre. Så dom kontaterade att hjärtljuden var lite höga och så blev vi hemskickade? Dum som man var så ville man ju lita på dom? I efterhand, hon var ju uppenbarligen väldigt stressad!

 

4/1, dödsbeskedet. 

 

5/1, vår vackra minsta flickas födelsedag.

 

20/1 begravningsdagen.

 

27/2 urnsättningsdagen.

 

29/4 dagen jag plussade på graviditetstestet.

 

Våran barnmorska och chefen över sjukhuset vill att vi ska komma dit och prata för dom tycker att hela verkar konstigt, att något gick fel med hur dom tog hand om mig och Elina. Precis som jag skulle orka höra att någon annan hade hennes liv i sina händer?! Nej tack! Inget får ju någonsin Elina tillbaka! Enda orsaken till att jag skulle gå dit är för att det inte ska hända någon annan..

 

Januari kommer troligtvis även bli lillebrors månad. Så är väldigt kluven hur jag ska känna! Elinas dagar är ju mest sorg även fast henne födelsedag inte bara är sorg. Sen längtar jag ju efter lillebror så klart. Hjälp.