Ja, det har väl dom flesta konstaterat.

 

Nu tänker jag ju på att jag lever i varje förälders värsta mardröm, och det är faktiskt min verklighet! 

Det är så fruktansvärt och sjukt. I hela Leias 3-åriga liv så har jag gått runt och oroat mig, nojjat osv, som dom flesta föräldrarna håller på. Egentligen är det ju rätt så lönlöst, inte för man slutar med det för det, men händer det något så kan man verkligen inte göra någonting. Man är helt hjälplös.. Detta skrämmer väl skiten ur vem som helst, men det är ju faktiskt det vi har gått igenom. I magen eller ej, vi har fortfarande blivit ifråntagna det käraste vi har.

 

Allvarligt sluta tro att man ska glömma bort sitt barn bara för det inte lever, vilken normal människa glömmer av sitt barn? Ingen. OCH NEJ, få tidigt missfall eller göra abort i v. 20 (frivilligt) är INTE samma sak som att ha blivit ofrivilligt "barnlös" när bebisen faktiskt är en bebis!

 

Jag är och kommer alltid räkna in Elina i min barnaskara som nr 2, hon är mitt andra barn och kommer alltid vara.

 

Jag VILL och dom flesta i vår sitation vill att ni ska prata om våra döda barn, precis som vi pratar om våra levande. 

Nu säger ju skillnaden sig själv men, annars kan vi få känslan av att våra barn är bortglömda. 

 

När jag pratar om Leias utseende eller något liknande, ja men då drar jag även upp Elina. Jisses vad folk kan bli obekväma och tysta. Alltså, vad är grejen?! Vi vill prata om det och att ni ska se på dom som andra barn, för det är just vad dom är, vanliga barn!