Exakt så känner jag, jag är en fånge i min egna kropp.

 

Jag tillåter mig inte att gråta, jag VILL inte gråta. Jag har inte fällt en tår sen Elinas begravning trots att jag är inne i en svacka just nu.

 

Jag har byggt upp en mur högre än något som någonsin existerat och det är knappt någon som kommer över den. Jag har byggt upp något slags hårt yttre. Jag HATAR att visa mig svag, till och med nu! 

 

Jag vill inte besvära någon, jag hör till och med själv vad löjligt det låter! Jag tillåter mig inte. 

 

Det är helt obeskrivlig känsla att inte tillåta sig sörja sitt egna barn, i alla fall inte utåt. Inte tillåta sig att gråta fast jag vet att det är okej, till och med bra.

 

Men nej, idiot som jag är i det här fallet, så känner jag såhär och det är såhär jag plågar mig själv just nu.