Morgonmys med Leia, som vaknade ovanligt tidigt idag!

 

Elinas namn ploppade upp i huvudet som vanligt och då kom den äckliga tomhetskänslan upp. Det gör verkligen ont i mig i hela kroppen när det blir så, och jag menar verkligen att det gör ont, inte bara så som man säger.

 

Usch undrar hur länge det ska vara så här? Att allt ska göra så ont? Jag vågar knappt kolla igenom min telefon t.ex. mina foton.. Finns så mycket magbilder, ultraljudsbilder, ja, massa förhoppningar till sitt nya liv. Det var inte det här livet jag hade tänkt... Hade jag vetat detta så hade jag aldrig blivit gravid, och som ni säkert förstår så är det inte för att jag ångrar våran fantastiska Elina, utan denna stora j*vla smärta.

 

Nä, nu ska jag fokusera på min stora gos! I alla fall tills hon har gått till förskolan...